Följ med mig i en bilddagbok från min lördag i Stockholm! Rykande varmt te och avocadosmörgås på Butiken, mums. En perfekt liten lunch en kall, grå novemberdag innan man ska gå på teater. Så var det dags för lördagens stora höjdpunkt. Madame Bovary är en av mina favoritromaner, och när jag redan i somras såg att den skulle sättas upp på Dramaten var jag snabb med att boka biljett. Kände mig helt pirrig här, på väg in till föreställningen. Berättelsen, skriven av Gustave Flaubert 1856, handlar om den unga kvinnan Emma Bovary, en romantiker med ett förgörande sug efter passion och mening. Hon lever på den franska landsbygden och känner sig ensam och instängd i sitt äktenskap med läkaren Charles Bovary. För att fly tristessen kastar hon sig in i kärleksaffärer och shoppingrundor, i jakt på ett mer spännande liv. Men verkligheten lever inte upp till hennes drömmar, och till slut leder längtan efter något större rakt mot tragedin.När boken gavs ut väckte den moralpanik. Emma gör precis allt en kvinna inte ska göra, hon bedrar sin make, försummar sitt barn, flyr från sitt liv och sina plikter – och författaren dömer henne inte för det. Det var oerhört provocerande då, och känns fortfarande lika laddat idag.Oliver Frljićs uppsättning på Dramatens stora scen är intensiv från första stund. Historien börjar där den slutar, och däremellan får vi följa Emmas galopperande existentiella ångest som drar fram genom salongen, rakt mot undergången. De hotfulla ljudeffekterna och musiken, bland annat tolkningar av Madonna och Nirvana, tillför ännu en dimension. Jag kom på mig själv att sitta framåtlutad flera gånger, nästan som att jag sögs mot scenen. Det var hypnotiskt. Erotiskt, desperat, vackert och obehagligt, allt på en och samma gång.Jag fnissade till ett par gånger, blev tårögd en gång, och faktiskt illa berörd i scenen där Emma säger rakt ut till sin lilla dotter att hon är oönskad, det var brutalt. Emma avskyr moderskapet och gör ingen hemlighet av det, men dottern svävar hela tiden över scenerna som en symbol för hennes samvete.Ensemblen är samspelt och otroligt närvarande. Scenen är ett visuellt mästerverk med guldspeglar, kristallkronor och ett bländande ljusspel. Kostymerna är sagolika, med svepande klänningar och genomtänkta detaljer. I ett ögonblick hoppar Emma ner från scenen för att byta om och får vad som ser ut som spontan hjälp med dragkedjan av en person i publiken, ett festligt, interaktivt litet inslag som fick hela salongen att le överraskat. Electra Hallman är makalös som Madame Bovary. Hennes Emma pendlar mellan apati och extas med en kraft som gör det svårt att slita blicken från henne. Jag fick rysningar när hon med armarna utslagna fullkomligt vrålade: ”Är det här allt?!” Madame Bovary blir, i Frljićs tappning, en kuslig och vacker påminnelse om vad bristen på frihet kan göra med en människa. Man kan tycka att Emma är en självisk, otacksam och kall lögnare, på många sätt är hon det. Samtidigt hon vill bara leva fullt ut och njuta, gränslöst, bortom normer och måsten. Hennes längtan, och hela teaterupplevelsen, ekade kvar i mig långt efter att jag lämnat salongen.Madame Bovary spelas på Dramaten till och med mars 2026, gå och se, för allt i världen! Omtumlad och glad efter teaterupplevelsen gick jag en sväng till Svenskt Tenn som öppnat sin julavdelning. Jag har som tradition att slå till på några fina hängen varje år. Mysig dukning! En liten promenad genom stan innan jag åkte hem igen. Julstämningen har börjat smyga sig på ute på stan nu, fint tycker jag. Känner du någon julstämning än? Hej så länge!Läs också: Bakom kulisserna: Min presentation på fotofestivalen Oslo Negativ
