Mors dag på Dramaten är en av vårens mest omtalade teaterpremiärer, och efter att ha sett Alex Schulmans hyllade kammarspel är det enkelt att förstå varför. Med en intensiv närvaro, ett smärtsamt familjedrama och en fullständigt magnetisk Helena Bergström på scen är det här en pjäs som berör på djupet och stannar kvar långt efter att ridån gått ner.I lördags såg jag Mors dag på Dramaten. Jag hade egentligen tänkt skriva min recension direkt på tåget hem från Stockholm, men insåg ganska snabbt att jag behövde en dag för att smälta vad jag faktiskt hade upplevt. För Alex Schulmans kammarspel i två akter är just det – en upplevelse. Mors dag spelas på Dramatens lilla scen, vilket förstärker den intima känslan. Jag satt dessutom på första rad, så när en kaffekopp plötsligt flög av scenen landade den nästan vid mina fötter. Det säger något om närvaron.Första akten utspelar sig i ett kök med gröna skåpsluckor. På väggen syns en rand av ingrodd smuts, ett spår efter mammans vana att stödja handen där när hon går och lägger sig, berusad. Tre bröder återvänder till barndomshemmet för att fira sin mamma på mors dag. Nils, den medberoende, är redan där – med egna nycklar och tofflor, som om han aldrig riktigt flyttat. Pierre är rapp och distanserad, med en sarkastisk blick på allt och alla som skydd. Och Benjamin är den försiktiga, den som försöker medla och förstå, och som går i terapi efter det barndomstrauma han ännu inte lyckats formulera.Dynamiken mellan dem vibrerar av uppdämd sorg och längtan. De älskar varandra, men vet inte hur. De dömer och anklagar varandra, men kanske mest sig själva. Och mitt i allt detta, mamman. Fysiskt frånvarande, men ständigt närvarande genom den smärta och rädsla hon lämnat efter sig.Första akten är tät, nästan klaustrofobisk. Replikerna flyger och minnen staplas på varandra. Det finns en övertydlighet som gör att tempot stundtals tappar nerv. Samtidigt är det svårt att värja sig när det fungerar – och det gör det.Pojkarna kämpar med tårtan, medan mamman då och då hörs skrika hysteriskt bakom sovrumsdörren, precis som hon gjorde den där mors dagen när de var små.Och så, i andra akten, skiftar allt.Vi flyttas in i mammans sovrum, ett rum där tiden tycks ha stannat någon gång på 80-talet, inbäddat i fanér, tystnad och gammal cigarettrök. Här får hon ordet. Helena Bergström, som spelar mamma Saskia, är utan att överdriva, fullständigt brilliant.Hela andra akten bärs av hennes monolog, och ett komplext kvinnoliv vecklas ut. Mannen från otrohetsaffären som flyttade in och tog över. Sorgen efter barnet som dog. Allt hon gav upp. Ett moderskap som aldrig landade. Och det enorma självhatet som sipprar genom varje mening, det som gjort henne oförmögen att älska sina söner.Samtidigt som Saskia berättar sin version hör vi ekon av sönernas scen från andra sidan dörren. Två verkligheter som existerar parallellt. Sönernas berättelser ställs mot moderns. Alla bär på sin egen sanning. Ingen sitter på hela bilden, men tillsammans formar de ett porträtt av en familj som gått sönder med så många sprickor att ingen längre vet var allt började.Slutscenen är brutalt stark. Hela salongen höll andan – och tårarna rann längs mina kinder. Alex Schulmans Mors dag bär tydligt hans signum av barndomens skuggor som formar vuxenlivet, och relationer som aldrig riktigt går att lämna. Det här är inte en pjäs man lämnar oberörd.Gå och se den, om du har möjlighet.Läs också: Madame Bovary på Dramaten och julstämning på stan
