Imorgon är det vernissage på Salong CFF i Stockholm! Det känns pirrigt och roligt. Det är första gången jag deltar i en fotoutställning och jag tänkte ta tillfället i akt att skriva av mig om tankarna som snurrar inför det.Jag är van vid att arbeta på uppdrag, att fotografera under modeveckor, event och festivaler. Många av bilderna publiceras offentligt och blir på så sätt ett slags kvitto på vad jag har åstadkommit. Det är något jag är stolt över och har aldrig haft några problem med att visa upp.Det här med att ställa ut en bild är något lite annat! Framför allt är det en annan typ av fotografi. Det är ingen kund som har bett mig att fotografera ett visst motiv eller gett mig en brief att förhålla mig till, den här gången är det helt och hållet mitt eget val. Att visa upp något som är så personligt innebär på något vis att blotta en liten del av sitt innersta. Någon kanske stannar framför bilden och funderar över vad jag tänkte när jag tog den, och vad jag vill förmedla. Varför valde jag den? Vad var det jag såg i ögonblicket? Så tänker iallafall jag när jag ser andra fotografers verk. Det känns nästan som att betraktaren plötsligt kan se rakt in i min själ. När jag läser om vad som kännetecknar en extrovert introvert känner jag igen mig i ganska mycket av den beskrivningen. Jag älskar möten med människor och att vara social, men är samtidigt en ganska privat person. Kanske är det därför den här typen av exponering känns lite extra utlämnande. Det leder mig också in på en annan tanke som jag har burit med mig ett tag. Det här med uppmuntran från sin omgivning. Ett hejarop som man hade hoppats på, eller kanske till och med räknat med, men som aldrig kom. Har ni också upplevt det?Jag vill vara noga med att säga att det här inte är skrivet med anledning av någon särskild händelse kring utställningen. Men det har väckt tankar hos mig kring hur mycket ett litet uppmuntrande ord faktiskt kan betyda.Det behövs självklart ingen parad för att en enda bild ska få ta plats på en utställningsvägg. Men visst är det väl ändå mänskligt att vilja dela sådant man är lite extra glad över med människor som står en nära? Kanske känns det också lite extra när man själv gärna uppmärksammar och gläds åt andras framgångar. Tänk om vi alla kunde bli lite bättre på att heja på varandra. Det tror jag att vi skulle må bra av. Hur som helst! Jag vet inte riktigt var jag vill komma med den här texten. Kanske behövde jag bara få ur mig några tankar och känslor den här tidiga morgonen, inför en upplevelse som är ny för mig.Framför allt känns det fint att få vara en del av Salong CFF 2026. Hoppas vi ses på vernissage imorgon < 3Läs också: 6 saker jag vill göra i november