Igår var det fredag och regnet öste ner från morgon till kväll, som om hösten bestämt sig för att plötsligt göra entré. Kände ni det också? Som så många andra fredagar hade jag sällskap i lurarna av Alex och Sigges podcast. En podd jag lyssnat på i så många år så det känns alltid tryggt och självklart. I gårdagens avsnitt pratade de inte bara om min absoluta favoritbok, Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson (jag vet att jag tipsat om den tidigare här i bloggen, har du inte redan läst den så gör dig själv en tjänst och plocka upp den, perfekt höstläsning) utan även om ett ord, eller snarare ett begrepp, som jag aldrig tidigare hört: Hiraeth. När jag fick höra innebörden var jag tvungen att sakta ned stegen på min kvällspromenad för att riktigt ta in det, och så snart jag kom hem började jag googla.Hiraeth är ett walesiskt ord som ofta beskrivs som ett av de där nästan oöversättliga. Det rymmer en känsla som är svår att fånga i ett annat språk, men om jag förstått det hela rätt kan det ungefär beskrivas så här: en djup längtan efter något som gått förlorat, eller som man kanske aldrig riktigt haft. En sorts hemlängtan, men inte bara efter en plats utan också efter en tid, en känsla eller ett tillstånd.Det är nostalgiskt, poetiskt och melankoliskt på samma gång. Man kan känna hiraeth efter barndomens somrar, efter ett hem som förändrats eller till och med efter något diffust som aldrig funnits på riktigt, kanske en kärlek som aldrig blev, eller en idealiserad plats som bara existerat i tanken. Det är den där bittersöta känslan av att sakna något odefinierbart, som en blandning av sorg, längtan och skönhet.Har ni hört något så vackert? Jag blev helt golvad. Självklart började jag genast fundera över när jag känt hiraeth i mitt eget liv. För mig handlar det ofta om flyktiga ögonblick från tonåren, inte för att jag vill tillbaka dit, utan för att få återuppleva de där starka, nästan magiska känslorna som hörde hemma just då. Känslor som jag, med största sannolikhet, också har förfinat och romantiserat i mitt eget minne efteråt. Att lära mig ett nytt ord under en kvällspromenad kändes fint i sig. Och ännu finare var insikten om att de där drömska, vemodiga känslorna jag ofta får på hösten faktiskt har ett namn. Nu vet jag vad jag känner nästa gång hiraeth smyger sig på.Läs också: Ny lägenhet och en helg i Oslo
