Halloj! Hoppas ni mår bra och att veckan fått en fin start. Här kommer lite tisdagstankar från mig. Innan jag började blogga här på ELLE drev jag en egen Substack, där jag varje vecka publicerade nyhetsbrev med bilder jag tagit och inspiration av olika slag. Jag är inte aktiv där längre, men jag smiter gärna in ibland och läser texter från andra och i helgen fastnade jag för en artikel som slog an något hos mig. En sådan där text som sätter ord på något jag själv gått och känt utan att riktigt formulera det. Rubriken? “The New Cool Is Not Needing To Be Seen — the next evolution of influence won’t be the ones posting the most.” Att det nya coola är att inte alltid synas. Visst är det något befriande över den tanken? Jag tänker att skribenterna bakom artikeln fångar något spännande. Det känns som nästa naturliga steg i den större trend vi sett online, att många blivit mer selektiva med vad man delar, samtidigt som digitala kreatörer som arbetar professionellt med sina kanaler har ökat sin närvaro och finslipat sin strategi. Det här är kanske extra intressant för mig eftersom jag utöver att vara fotograf även arbetar med sociala medier för företag där jag lägger publiceringsplaner, utvecklar koncept och ger råd om vad och när andra ska posta. Jag hjälper andra med innehåll och att synas smartare, tydligare och mer frekvent. Och ändå har jag personligen valt en annan väg.På min fotosida postar jag till exempel sällan något personligt, den fungerar mer som en digital portfolio där bilderna får prata utan att behöva kontext. Jag älskar verkligen att inspirera och jag är mer än gärna generös med bilder på mig själv och innehåll i jobbsammanhang men jag visar sällan bilder från mitt hem, och jag delar aldrig mina barns ansikten. Tråkigt? Ja kanske! Jag vet att många andra i min bransch delar mer sådant och de har även fler följare, kanske delvis på grund av det. Men det är inte av hemlighetsmakeri eller ängslighet jag inte delar, utan av ren intuitiv lust att låta vissa delar av livet få vara helt privata, helt mina. Det är fint att ha ett litet universum som inte är till för allmän konsumtion, utan bara för att levas i. Sedan är det ju såklart en stor skillnad på att vara personlig och privat. Jag tycker om att ha en personlig ton, speciellt med er här i bloggen, men att vara privat överlåter jag med glädje till andra. Vi lever i en tid där det är norm att allt ska visas upp, paketeras och publiceras men artikeln jag läste talar om motsatsen, att livet istället blir rikare när det inte alltid är betraktat och bedömt. Att det finns en styrka i att vara lite mer eftertänksam och välja när man syns, och när man inte gör det. Vad tänker du? Delar du innehåll i sociala medier ofiltrerat eller mer selektivt? Skriv gärna en kommentar och berätta!Läs också: Mina bästa tips för festivalfoto
