Jag har aldrig badat så mycket som jag gjort den här sommaren. I det här blogginlägget skrev jag att varje sommar har en berättelse, och även om den här sommaren är långt ifrån över så kan jag redan nu säga att det blev en badsommar för mig. Jag har alltid älskat att bada men de senaste veckornas värmebölja har gjort något med mig, det är som att jag inte riktigt vetat vad jag ska göra om jag inte befunnit mig i vatten. Vi har en jättefin badplats nära där vi bor, långgrunt vatten med bryggor, kanotuthyrning och glassförsäljning, och där har vi tillbringat dagarna. Mitt hår har liksom inte torkat mellan doppen, jag har gått och lagt mig med blött hår och på morgonen när det torkat har dagen börjat om igen. Det är helt underbart. Kvällarna är fortfarande varma och långsamma, men samtidigt känns det lite som att stråk av sensommar sakta smyger sig på. Vi sitter kvar på altanen eller i sanden tills solen glödande försvinner bakom trädtopparna. Barnen springer barfota mellan badhanddukarna och har alltid sand eller gräs mellan tårna. De lär sig så mycket just nu. Mer avancerade ord och funderingar, att simma, nya sätt att klättra, att uttrycka sig på sätt jag inte hört tidigare. Det är som att jag hör dem växa. Och kanske, mitt i allt det där, växer jag också. Jag märker det i de små skiftningarna. Hur jag ibland inte längre orkar vara den som roddar allt, utan istället släpper taget en stund. Hur jag inte längre har samma behov av att hinna med allt, utan istället stannar kvar en extra minut med fötterna i vattnet, även när någon ropar från picknickfilten. Jag lär mig saker om mig själv den här sommaren. Om vad som betyder något. Om att inget ögonblick är för litet för att vara ett minne. Och att just den här sommaren, med sina blöta badkläder, små barnarmar runt min hals, smält glass på händerna och nybadat hår som doftar sol, aldrig kommer tillbaka. "Mamma kan du bära mig?" frågar min sexåring som börjar förskoleklass i höst. "Självklart min älskling" svarar jag. Jag läste för längesedan att en gång kommer att vara den sista gången du lyfter upp ditt barn och den insikten fastnade hos mig för alltid. Barnen kommer aldrig mer vara så här små. Och jag kommer aldrig vara yngre än vad jag är precis just nu.Så jag försöker spara små glimtar. Inte bara på bild, utan också i hjärtat. En särskild eftermiddag. Ett skratt i bilen. En spelkväll på vardagsrumsgolvet. Mitt osminkade sommaransikte i spegeln. Ett dopp i kvällsljus. En känsla som jag vet att jag kommer bära med mig. Inte för att det på något vis är perfekt, utan just för att det är det där ofiltrerade som är livet. Det slår mig hur mycket som ryms i några sommarveckor. Hur livet kan kännas både så stort och så stilla samtidigt. Hur ett par badsandaler vid en strandkant, en blöt brygga och en smutsig isglasspinne i gräset kan få hjärtat att snörpa ihop sig av ömhet. Jag tror att det är just det sommaren gör med mig, den påminner om det som betyder något. Och samtidigt om hur snabbt allting förändras. Så jag håller fast vid det jag kan. Sparar doften av solvarmt hår, känslan av sand under fotsulorna, ljudet av barnskratt mot vattenyta. Och så skriver jag ner det här. För att inte glömma. För att minnas hur det kändes.Hur ser din sommarberättelse ut i år? Berätta gärna i kommentarerna! Jag läser med sol i ögonen och hjärtat på vid gavel.
