Mina tankar om imposter syndrome och att jämföra sig med andra

Okej kompisar. Idag blir vi lite personliga och sårbara här "Imposter Syndrome, eller Bluffsyndromet, är ett utbrett fenomen och myntades redan på 1970-talet av psykologer. I grunden så innebär det att man tvivlar på den egna förmågan och vad man har åstadkommit trots bevis på ens framgångar. En rädsla för att bli avslöjad, en bluff."

Det är ju något många av oss känner, vare sig vi vill erkänna det eller inte. Känslan av att inte räcka till och att ständigt jämföra oss med andra. Att vara frilansfotograf som jag, och att verka i en kreativ bransch överhuvudtaget, är att ständigt leva i närheten av den där inre kritikern som aldrig riktigt vill tystna.

Hej från ett hotellrum i den franska huvudstaden

Jag minns första gången jag blev bokad för ett stort uppdrag i Paris. Det var första gången jag skulle jobba i Paris och jag blev självklart överlycklig. Men glädjen och stoltheten överskuggades snabbt av en inre röst som viskade: ”Men herregud, varför valde de dig? Det finns ju så många andra som är bättre.” För ni vet ju hur det är, konkurrensen är stenhård och det här var dessutom en internationell kund. Det finns alltid någon som kan mer, som har fler rätta kontakter, som har en mer imponerande portfolio och som tycks ha det perfekta ljuset i varenda bild. Men samtidigt är det liksom det som gör det hela så fascinerande? Ingen av oss ser världen på samma sätt, och däri ligger vår styrka.

Jag har accepterat att imposter syndrome är en naturlig del av livet som kreativ. Det kan vara jobbigt när känslorna och tvivlet kommer, men jag har lärt mig att omfamna det som en påminnelse om att jag bryr mig och alltid vill utvecklas. Med tiden har jag dessutom förstått att trygghet inte är något som plötsligt uppenbarar sig över en natt. Det är en ständig process, en samling av erfarenheter och små insikter som bygger en stadig grund. En av dessa insikter är att jag bara kan göra mitt bästa. Om jag vet att jag gjort just det och lagt ner min tid, energi och själ i ett arbete, så spelar det mindre roll om resultatet inte är perfekt enligt någon annans standard. Dessutom har vi ju alla olika stil, och jag tror verkligen på tanken att det finns plats för oss alla.

Det är också viktigt att påminna sig själv om att det sällan (läs aldrig?) kommer något gott ur att jämföra sig med andra på ett sätt så att det blir negativt. Det här vet vi ju men det är lättare sagt än gjort! Vi ska komma ihåg att i sociala medier och magasin ser vi sällan de misslyckade tagningarna, de sena nätterna, tårarna och de osäkra stunderna som ligger bakom, vare sig det är en fotoproduktion eller en situation i privatlivet. Att jämföra sin egen vardag och sitt eget arbete med andras höjdpunkter är orättvist och leder bara till frustration. Nu låter jag kanske präktig, men istället för att deppa ihop försöker jag fokusera på min egen utveckling. Att jämföra sig för att inspireras är dock en helt annan sak, det tycker jag är positivt! Men när scrollandet tenderar att bli destruktivt är det dags att lägga bort mobilen och gå ut på en promenad istället.

Vid min bild på fotoutställning för Norges största musikfestival Tons of Rock

Så, hur motar man bort tvivel och finner lugn och trygghet? För mig handlar det om att ta det för vad det är och sitta lugnt i båten. Jag försöker varje dag att vara lite snällare mot mig själv, att uppmuntra snarare än att kritisera. Att se på vad jag faktiskt gör och vad jag har åstadkommit, snarare än att fokusera på vad som återstår att göra och vad jag borde ha gjort. Jag har fortfarande dagar då imposter syndrome och tvivel kryper fram, men jag försöker se känslorna som en del av livet. Alla, verkligen alla, har vi våra saker vi tampas med. Och det är okej.

Vad tänker du om imposter syndrome och att jämföra sig med andra? Berätta gärna i en kommentar!

Läs mer: Min kärlekslista