I fototältet under Tons of Rock pratade mina kollegor och jag om prestationsångest.Det kanske låter som ett oväntat samtalsämne på en rockfestival, men jag vet att det är något de flesta kreativa människor brottas med. En av fotograferna i tältet är utan att överdriva en av Skandinaviens skickligaste konsertfotografer. Han fotograferar världens största artister och levererar fantastiska bilder, men ändå berättade han att han fortfarande känner nerver inför stora uppdrag, och jag förstår helt vad han menar. Det är lätt att tro att nervositeten ska försvinna den dagen man känner att man "lyckats". Men så märker man att den aldrig riktigt gör det. Ribban flyttas bara hela tiden. Nya drömmar tar vid och man vill fortsätta utvecklas. Och vi konstaterade att den dagen man inte längre känner pirret inför ett stort jobb, då kanske det är dags att fundera på om man fortfarande utmanar sig själv.Igår publicerades mina festivalbilder för Vogue Scandinavia. Det är lika roligt varje gång jag ser mitt namn i byline där. Den här gången gjorde jag både bilderna och texten, vilket var extra kul. Jag älskar ju att skriva, och när jag får göra hela artikeln blir det en fin helhet från början till slut. När jag var liten och bläddrade i modemagasin hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag en dag skulle fotografera för Vogue. Hade mitt tioåriga jag fått veta det hade hon nog tyckt att det var det coolaste som fanns.Samtidigt fungerar mitt huvud på ett ganska typiskt frilanssätt.Jag tillåter mig sällan att njuta av stunden och jag känner mig aldrig bättre än min senaste bild.Det låter kanske lite hårt, men jag menar det inte som självkritik. Snarare som en drivkraft. Jag vill alltid att min bästa bild fortfarande ska ligga framför mig. Prestationsångest har ju ett ganska dåligt rykte, och när den blir för stor är den förstås inte hjälpsam. Men jag tror också att det finns en mer frisk variant av den. Den som gör att man förbereder sig ordentligt, bryr sig lite extra och vill göra sitt allra bästa. Sedan finns det en annan känsla, den som kommer efteråt, jag pratar om post production blues. Ni vet den där tomheten som kan infinna sig efter ett stort jobb, en festival, ett bröllop eller ett projekt som man levt med under lång tid.Jag känner nästan alltid av den efter ett större uppdrag, jag kände den efter mitt eget bröllop också.Man har tänkt på något i veckor eller månader. Planerat, förberett, visualiserat och kanske oroat sig lite. Sedan går allt väldigt fort. Ena dagen är man mitt i allt, fullt fokuserad och med adrenalin i kroppen. Nästa dag sitter man hemma framför datorn och redigerar bilder i tystnad.Tur att bilderna finns, så att man får återuppleva allt igen och igen.Jag tänker att prestationsångest och post production blues hör ihop lite. Det ena kommer före, det andra efter. Och båda två är nog på sitt sätt ett tecken på att man bryr sig. Att man investerat något av sig själv i det man gör. Jag försöker bli bättre på en sak, det var till och med ett av mina nyårslöften, minns ni? Att inte bara vifta bort en seger och rusa vidare mot nästa mål, utan att faktiskt stanna upp en stund och vara lite stolt. Klappa mig själv på axeln och komma ihåg att den där tioåriga tjejen som drömde om kameror och modemagasin antagligen hade varit ganska imponerad över allt det här.Hur känner du? Känner du igen dig i prestationsångest eller post production blues ibland? Läs också: Första dagen på Tons of Rock 2026 - följ med bakom kulisserna som festivalfotograf
