När jag skriver detta är det torsdagskväll och jag sitter vid skrivbordet på ett hotellrum i Örebro. Väskan ligger halvt uppackad på golvet, tekoppen står bredvid datorn och imorgon bitti väntar en panel där jag ska delta (mer om det senare). Resandet är ett återkommande inslag i mitt jobb, ibland längre äventyr utomlands, ibland bara en kort natt på hotell som nu, en knapp timma hemifrån. Det finns något särskilt med att resa ensam. Friheten att själv sätta tempot, att slippa kompromisser, att få vara i min egen bubbla en stund. Jag älskar det. Självklart saknar jag familjen när jag är borta, det gör jag alltid, men jag märker också hur mycket styrka och energi det ger mig. Jag tycker om när lyxen ligger i det enkla, och just så känns det att kliva in i ett hotellrum som bara är mitt. Scenen blir nästan filmisk, att sätta mig vid skrivbordet, dra för gardinerna, lägga mig i en fluffig hotellsäng med en ansiktsmask, måla naglarna och kanske läsa ett kapitel i en bok eller se ett avsnitt av en serie innan jag somnar. Åh, som jag njuter av lugnet och tystnaden. Resandet i jobbet har också lärt mig något viktigt, att jag trivs i mitt eget sällskap. Det är en styrka jag inte alltid haft, men som jag idag värderar högt. Att bekvämt kunna gå ut och äta ensam på restaurang, att promenera i en ny stad utan sällskap och ta in alla intryck. Det är nästan meditativt, och ger mig massor av ny energi till att vara fullt närvarande när jag väl kommer hem. Jag vet att många drar sig lite för att resa ensamma, men min erfarenhet är att det ofta är just då man, iallafall jag, ser saker tydligare. Jag hör mina egna tankar på ett annat sätt. Reflekterar och samlar mig. Till och med drömmer lite större.Så även om jag ibland önskar att jag hade familj eller vänner med mig, känner jag stor tacksamhet för de här egna stunderna på resande fot. De gör mig både starkare och gladare, och påminner mig om att ensamhet inte alltid betyder ensamhet.Hur känner du inför att resa själv? Dela gärna dina tankar i en kommentar. Glad fredag!
