Det har inte drabbat mig ännu, jag har fortfarande för mycket att göra innan jag går på semester. Men jag känner ändå föraningarna, hur det sakta börjar smyga sig på.Varje år runt midsommar infinner sig samma bitterljuva känsla.Det kommer oftast på de där ljusa juninätterna när huset har tystnat och lugnet lagt sig. När himlen utanför sovrumsfönstret är rosarandig och sjön ligger spegelblank. Det är då jag känner stråk av det. Sommarvemodet. Det är inget nytt. Jag känner igen det varje år, och ändå blir jag lika överrumplad. Som att en del av mig fortfarande vägrar acceptera det.För det är ju nu sommaren kulminerar. Allt är som grönast, ljusast och vackrast. Allt vi har längtat efter under den långa vintern är äntligen här. Ljuset står stilla en liten stund, och sedan vänder det. Sakta men obevekligt rör vi oss mot mörkare kvällar igen.Även om jag älskar alla årstider och verkligen kan uppskatta det fina i varje säsong, tror jag att ni förstår vad jag menar.Det är ju det här vi väntar på och längtar efter. Och nu står vi mitt i det, samtidigt som vi vet hur snabbt det kommer att passera.Ljuset och de ljumma kvällarna. Barn som springer barfota över gräsmattan. Bad från bryggan, färska jordgubbar, frukost utomhus och trädgårdar som står i full blom. Allt det där som känns självklart nu, men som snart kommer att vara ett minne.Jag läste lite om The Train Theory häromdagen, känner ni till den? En psykologisk teori som bygger på en ganska enkel tanke, att livet är som en tågresa. I en av versionerna av teorin är du tåget och människorna du möter är passagerare. Vissa kliver på för en enda hållplats. Andra följer med genom flera stationer och olika faser i livet. Några få stannar nästan hela vägen.Genom att acceptera att människor är tillfälliga följeslagare kan man lättare hantera uppbrott, gå vidare från relationer och uppskatta den tid man faktiskt delar med andra.Vi är så vana vid att se avslut som något sorgligt, och det kan det ju såklart vara. En relation som tar slut, en vänskap som rinner ut i sanden, eller en person som en gång var en självklar del av vardagen men som man idag inte längre har kontakt med. Men enligt den här teorin behöver det inte vara så.Kanske var den personen precis där den skulle vara under just den delen av resan. Kanske fyllde relationen sitt syfte, även om den inte varade för evigt.Det finns också en annan tolkning av teorin som handlar om att välja rätt tåg. Att inte hoppa på ett tåg bara för att det förväntas av dig eller för att alla andra gör det. Att våga kliva av när man inser att man är på väg åt fel håll, även om man redan investerat både tid och energi i resan.Ibland tror jag att vi lägger väldigt mycket kraft på att hålla fast vid planer, relationer eller versioner av oss själva som vi egentligen redan har vuxit ifrån.Precis som med människorna enligt The Train Theory är sommaren inte något vi kan hålla fast vid. Den passerar vare sig vi vill eller inte. Att försöka stanna tåget är förgäves, men däremot kan vi försöka vara närvarande medan vi faktiskt är ombord.Att låta barnen vara exakt så gamla som de är just nu, istället för att längta framåt eller redan sörja tid som flytt. Att dricka teet medan det fortfarande är varmt. Att sitta kvar lite längre runt middagsbordet. Att se och uppskatta rosenbusken. Att lägga märke till hur kvällsljuset faller över vardagsrumsgolvet. Jag försöker påminna mig själv om att alla känslor får finnas samtidigt.Man kan vara lycklig och vemodig på en och samma gång. Man kan känna tacksamhet över det man har och samtidigt ett styng av sorg över att det inte kommer att vara för evigt.Hur mår du just nu? Känner du av något sommarvemod eller tycker du att jag är helt ute och svamlar? Skriv gärna en kommentar < 3Läs också: 8 inspirerande saker som förlänger semesterkänslan
