Hej fina ni, hur är läget? Här har semestern precis börjat och jag har förvånansvärt snabbt vaggat in mig själv i början av den där ljuva ledighetslunken. Eller bokstavligt talat ledig har jag väl egentligen inte alls varit, vi (läs min man) har dragit igång en hel del som ska fixas med huset och det är ju härligt att kunna vara hemma och göra det, såklart. När jag skriver detta sitter jag med datorn i knät, barnen spelar memory i skuggan på altanen tillsammans med en kompis och luften doftar av nyklippt gräs. Vi har precis ätit gyllene frasiga fattiga riddare med jordgubbssylt och glass till lunch. Jag passar på att schemalägga ett par blogginlägg och låter fingrarna flyga över tangenterna en stund medan resten av huset surrar av lågmäld sommarkänsla. Som varje sommar har jag dragit igång mitt lilla semesterprojekt, att skriva dagbok och ta vad jag kallar "dagens bild". Inget märkvärdigt egentligen men det är mysigt, bara några rader om vad vi i familjen gjort under dagen, och ett foto som illustrerar det. Ett försök att kapsla in det som annars är så lätt att glömma. Kanske mest för mig själv. Och jag hoppas såklart också att barnen en dag tycker om att se tillbaka på de här små glimtarna av sina barndomssomrar. Häromdagen var vi på polisstationen för att fixa nya pass till dem, och jag blev faktiskt så rörd att jag började gråta. På passfotona där på skärmen såg jag plötsligt inte bara mina barn, utan egna små personer som log tillbaka mot mig. Det var så självklart och så stort på samma gång. Det har regnat i flera dagar i sträck, men idag skiner solen och torkar både gräs och mina tårar. Varje sommar har en berättelse, som man brukar säga. Jag funderar på vilken storyline som hör till den här. Kanske behöver jag inte fundera så mycket, utan bara vara mottaglig och ta vara på de möjligheter som bjuds. Jag känner en stor tacksamhet över det lilla som i grund och botten är det stora. Att få vara frisk, trygg, hemma. Att vi bor så fint och fritt, nära naturen. Att jag får laga mat som min familj älskar att äta. Att vi kan bada, cykla, plocka blåbär i skogen, läsa böcker i hängmattan, äta glass på trappen, gå kvällspromenader och se solnedgången sänka sig över ängarna. Bråka och tjafsa ibland, men alltid landa mjukt hos varandra. Att vi bygger om i köket, att grusgången behöver rensas, kökslådorna borde städas och att hela familjen umgås intensivt dygnet runt? Fråga mig igen om en vecka;) Just nu känns livet mjukt. Och det känns som att sommarens berättelse redan har börjat skrivas. Läs också: Brunchevent och nio timmars ostörd sömn
